"När orden inte räcker till blir vi nakna"

"Det kan vara en rädsla att såra, men det kan också vara att människor är rädda för att väcka sådana känslor inom sig själva med allt vad det innebär av att vara sjuk och småningom dö".

Det börjar med att Alrik Williams ringer till radion. Rösten är trött, men envis. Han berättar att han är döende och känner sig helt isolerad i sin situation.

"Vi måste våga prata om svår sjukdom och döende och sluta undvika varandra. Visst det är sorgligt och det gör ont, men det gäller ändå att hitta metoder att prata om det på ett normalt sätt! Jag är inte farlig, jag är bara döende.”

Hur kan vi prata om döden? Hur gör vi med rädslan att säga fel och såra? Hur kan vi avdramatisera mötet med den som är döende eller har sorg? Hur vill vi själva bli bemötta när det är vi som ska dö eller är sörjande? Hur kan vi göra för att våra anhöriga ska förstå? Kan det finnas metoder för att underlätta kommunikationen? Är det ens meningen att det ska vara lätt att prata om en av de svåraste sakerna i våra liv eller finns det rentav en poäng i att vi värjer oss?

Alrik lider av ensamheten som följde när han blev sjuk. När min pappa blev sjuk och dog tystnade det också runt om. Flera vänner och bekanta försvann. Ville de lämna mig ifred? Var det av hänsyn? Själv försökte jag ofta hålla masken.

Det var 1993. Jag vill inte tro att det fortfarande är på samma sätt. Jag kontaktar Alrik. Han har skapat en grupp på facebook, Forum för döende, och där hittar jag flera att intervjua. Helena Lundbäck och Suzanne Norberg som är i samma situation som han. Helena Hötzl som förlorat sin pappa och flera vänner under några korta år och Anette Olkerud som jobbar med terapihundarna Malte och Ludde på hospice och äldreboenden.

 


Alrik Williams: ”Jag är helt övertygad om att det finns en stärkande, läkande och helande effekt i att få ingå i en gemenskap och prata med människor som förstår var man är. Det ligger en enorm kraft i samtalet!”

Alrik fick bukspottskörtelcancer för nio år sedan. Nu lever han i sviterna av omfattande operationer och cancerbehandling. Han går inte på kontroller, vill inte veta om metastaserna har kommit tillbaka.
– Jag lever en dag i taget. Dagarna består av att vila och äta, häva smärtan och ångesten och försöka hitta någon form av mening i ensamheten. Jag är totalt isolerad i den här situationen. Jag kan ju inte arbeta.
Alrik vill inte längre belasta sin fru eller sina barn och vännerna förmår inte att prata om svår sjukdom och döende.
– Jag tror att det är ett modernt fenomen. Jag inbillar mig att vi tidigare, när vi levde närmare varandra hade lättare för att handskas med saker som döden och döendet och sorgen.

Känslan av isolering drev Alrik att starta ett forum på facebook, Forum för de döende. Sidan fick ett enormt gensvar.
– Det är intressant för det visar ju att folk både vill och kan prata om det till synes svåra och känsliga. Om det här tabut.
Nästa steg för Alrik var att starta en fysisk samtalsgrupp. Gruppen har hunnit träffas några gånger.
– Det är lite svårt att verbalisera, men jag känner intuitivt att jag mår bra av det och jag märker att de andra i gruppen också gör det. Vi stämmer av med varandra efteråt och återkopplingen har varit väldigt positiv.
– Personligen får jag en energiboost, jag känner en inre glädje. Samtalen är trygga och förs under respektfulla former.

Samtalsgruppen följer cirkelsamtalets principer att inte avbryta, att du får vara anonym, att du fokuserar på din hjärtefråga, respekterar tiden, tackar för dig och ger ordet vidare till din granne.
– Det är ofantligt enkelt, det utgår inte från någon specialist eller guru. Jag tror att det i grund och botten är naturligt för oss, vi känner oss hemma i den här formen. Vi har suttit runt lägereldar i tiotusentals år och pratat om allt från glädje till sorg. Det behövs ingen ledare utan vi kan det här tillsammans. När friheten att uttrycka sig finns har jag märkt att respekten och lyhördheten också finns. Vi tar in varandra, väntar, håller oss till temat, talar om det som är viktigt och det funkar.

Det Alrik helst skulle se är en rikstäckande institution liknande BVC, barnavårdscentralen, fast för livets slutskede.
– Jag jämför hela tiden med BVC eftersom vi har de här två stora miraklerna, när livet kommer till och när livet tar slut. När livet kommer till finns en helt annan öppenhet och andra resurser. Föräldrarna och barnen bjuds in i en gemenskap, de erbjuds att delta i föräldragrupper och kan få råd och stöd.
– I och med att vården är så effektiv i dag kan döendet sträcka ut sig på flera år. Tänk om man då införde en liknande struktur som BVC, för alla som befinner sig i ett döende tillstånd eller i svår sjukdom, oavsett diagnos, och deras anhöriga. Jag tror att människor skulle må otroligt mycket bättre om de fick komma samman på det sättet.
– Lokaler finns, kunnandet finns, det gäller bara att förstå själva konceptet. Folk måste vänja sig vid och förstå tanken. Det handlar om att våga ställa frågan, våga beröra ämnet och ordna platser där man kan träffas. Det är min vision!
Alrik ser stora ekonomiska och emotionella vinster för både samhället och individen. Han tror till exempel att sjuktalen och förskrivningarna av psykofarmaka skulle minska.
– Det här är inte farligt och hemskt utan jag vill måla fram en ljus och positiv bild, för ju mer vi lär oss prata om döende och sorg desto större vinst finns för alla.

Han drömmer om den dag vi kan stå i kassakön på Konsum och prata lika ledigt om hunden och barnen som om svår sjukdom och död, men säger att han har svårt att ens fantisera fram en sådan dialog.
– Jag skulle vilja bli bemött som att det är den normalaste saken i världen: ”Jaha har du dina krämpor, jaja” … att det är helt avdramatiserat. Jag skulle vilja att vi slutade undvika varandra. Varför måste det nödvändigtvis vara svårare att prata om ett ämne bara för att det är sorgligt?
– Visst personer kommer att försvinna, det gör ont och vi kommer att sakna dem, men det gäller ju att vi hittar metoder och möjligheter att prata om det på ett normalt sätt. Nu har vi hamnat i en låsning som gör att det blir så mycket svårare än det hade behövt vara. Jag tror inte det är så svårt som vi inbillar oss.

 


Suzanne Nordberg: ”Vi har ju språket, orden vi har som en brygga mellan oss och när orden inte räcker till blir vi nakna. Det är väl vid de tillfällena vi möter vår egen otillräcklighet och den är smärtsam.”

– Jag tror att avsked och separation kanske är den största och svåraste frågan. Det finns en rädsla för det vi alla står inför men i vardagen inte orkar ta. Och det kanske inte är meningen att vi ska kunna gå omkring och tänka på det heller, man kanske inte kan tänka på det förrän man är där.

– I går gick jag hem från sjukhuset, med kryckor för att inte få ont. Jag tog en promenad, i min nya takt. Jag är ju van att röra mig i min takt, jag har en rytm som är min och sen har jag kunnat anpassa mig när jag går med andra, men det som händer nu är att jag måste hitta en ny takt, en ny rytm.
– Och då tänker jag först att nu har jag förlorat något, det här har jag kunnat, det är som om något försvinner. Men sen tänker jag att jag hittar nya sidor hos mig själv och att den här sidan, att gå på ett nytt sätt, behöver inte betyda att det är sämre. Jag har inte förlorat utan det blir något annat, något som jag kan få.
– Det kan jag också känna mig tacksam över, att jag får vara med och känna att jag kan hitta någon balans eller jämvikt, en acceptans kanske.

Går det acceptera?
– Fläckvis. Nu låter det som att det bara är positivt för det är ju inte det. Inget är som förut, allt är annorlunda. Dels är det min inre förändring och så blir det också en förändring till min omgivning.
– Jag tänker mest på min man, han är fullt frisk men tvingas in i den här världen. Min kropp begränsar mig, men att sjukdomen även förändrar livet för så många andra har jag mycket svårare att acceptera.
– Ingen vet, men som det ser ut nu så är det ju jag som kommer att lämna honom, det är han som kommer att bli lämnad. Han finns nära på ett självklart sett, men från mitt perspektiv stretar han emot, att den frågan är för stor. Den är för stor och svår att hantera i en dyad, för oss, i en tvåsamhet.

– Jag pratar om min situation med flera nära vänner. Jag har till exempel en vän som jag har arbetat ihop med i 20 år, hon är också psykoterapeut och vi har stött och blött många frågor både yrkesmässigt och privat. Hon är väldigt närvarande och nära.
– Det behöver egentligen inte sägas så mycket, utan mera att jag får känna att jag hör ihop med mitt sammanhang, en genuin känsla av samhörighet.
– Jag tycker jag har dem som bemöter mig bra, de hör av sig, vi pratar om vanliga saker och jag får vara Suzanne, inte det här huvudet på sned och hur mår du egentligen och var är du i din sjukdom?
– De andra har jag bara droppat, det finns flera personer som jag har släppt, jag funderar inte över dem längre, de lever sina liv och jag känner mig inte bitter eller undrar vart de tog vägen. Nu är det oväsentligt.

– Sedan jag var sjuk förra gången är jag med i en promenadgrupp. Vi hittade varandra när vi fick bröstcancer och promenerade och fikade tillsammans under våra behandlingar. Vi var fyra kvinnor som plötsligt stod utanför det som var alldeles vanligt.
– Jag vet att jag fortfarande har dem, men nu när jag har insjuknat är det också väldigt svårt för dem att se vad som kan hända, att det här plötsligt bara kan slå till igen.

– Som sjuk är du utanför samhället. Det blev så tydligt här natten från söndag till måndag, när det hade varit påsklov och många hade varit lediga och ojade sig att de skulle tillbaka till jobbet. Den natten funderade jag mycket på att … jag hade önskat att det var en vanlig måndag för mig med. Det finns en rytm, det blir måndag, veckan går och så kommer helgen. Jag skulle vilja ha en vanlig måndag, få gå till jobbet och komma hem och vara lite trött och sur och lite hungrig.

– Jag har tänkt på min begravning, jag kan ju inte styra den, men jag skulle önska att det fanns utrymme för var och en att ha ett inre samtal med mig, inte det här när man står och berättar om mig, utan att varje relation har fått vara unik. Jag tänker inte att jag behöver ha uträttat stordåd eller att man måste minnas mig på något speciellt sätt, men jag hoppas att andra kan känna att jag har gjort ett avtryck, ett inre avtryck.

Suzanne fick bröstcancer 2011, tillfrisknade men drabbades av återfall. Vi träffades första gången i april 2016. Suzanne hade nyss avslutat en period av strålning och höll på att trappa ner på kortison. I juni träffades vi igen, Suzanne såg pigg ut och sa att hon tänkte ha en bra sommar. Under hösten blev hon sämre och dog i december. Den här intervjun publiceras postumt med tillstånd av Suzannes man och barn.

 


Helena Lundbäck: "Blir det för svårt att prata om mig och döden kan man fokusera på boken.”

Helena har levt med cancer sedan 2011. När hon insåg att hon inte skulle bli frisk skrev hon en bok som en summering av livet, en bok för sig själv, för sin familj och sina vänner: ”Jag var lång när jag var liten”.

– Jag ville bjuda dem på mitt inre och min berättelse om var jag kommer ifrån, mina tankar och reflektioner, förklara för dem hur mycket jag älskar dem och vad de betyder för mig.

– I början hade jag cancer med ett hopp om att överleva, men så är det inte nu, jag kommer inte att överleva. Jag känner skuld och sorg för att jag inte får fortsätta att vara mamma och ge kärlek till mina barn och barnbarn och följa dem i deras liv.

Helenas bok togs emot med värme och fick även en effekt hon inte hade förutsett. Den underlättar samtal om hennes situation.
– Jag tror att jag kan prata med mina barn och min man ändå, men märker att mina föräldrar har lättare att hantera att jag ska dö när vi har boken som ett mellanled. Mina vänner har också mycket lättare för det när vi har boken, så jag tror att den har varit till hjälp. Blir det för svårt att prata om mig och döden kan man ändå fokusera på boken.
– Den blir som en hjälp för mig också, just för att den inte bara handlar om döden utan den handlar om livet med. Mest handlar den om livet, om roliga saker, sorgliga saker, om kärlek och ensamhet. Så som ett liv är. Och jag tycker att jag har fått syn på livet på ett annat sätt sen jag skrev boken, att livet inte bara är sjukdom och cancer utan att jag har haft ett bra liv och att jag har ett bra liv fast jag är sjuk.
– Hur illa det än är finns det något som är bra och jag vill inte bara tänka att jag är döende utan att jag är levande, att jag lever och kan ta vara på stunderna. När det går.

– För två år sedan sade läkaren till mig att det förmodligen kommer att gå fort, så jag förberedde begravning och tänkte igenom allt och då känns det lite konstigt att fortsätta leva, bra men konstigt.
– Det är komplicerat och det känner nog mina vänner också, att veta hur de ska bemöta mig, vad de ska säga. Det är svårt för mig med, jag kanske inte säger rätt saker till dem heller. Ibland orkar jag inte berätta när de frågar och ibland vill jag berätta fast de inte vill veta. Det är inte säkert att vi är på samma våglängd.
– I går hade jag besök av en vän som klarar av att prata om det svåraste. Hon vågar lyssna om jag säger att jag är ledsen, kan fråga vidare och höra vad det är jag känner mig ledsen för och klarar av att ta emot det. Det är det inte alla som gör.
– Samtidigt vill jag inte bara prata om sorg för då blir ju livet väldigt sorgligt. Jag har behov av att skratta och göra roliga saker också. Så det är inte så lätt det där, inte lätt för andra att pejla av hur de ska bemöta mig och inte så lätt för mig att ta mig ur spår som jag fastnar i.

– Jag tror att många tyckte väldigt synd om mig och blev förfärade när jag blev sjuk. Många blev skrämda, de blev påminda om att de också kan bli sjuka och dö.
– En del vill prata om det och en del vill inte alls prata. En del vill alltid säga ”åh vad skönt att du ser så pigg ut och vad bra att det är bra nu”.

– Jag försöker säga, men det är inte bra, jag har fullt av metastaser i kroppen, men det vill de inte höra. Och de vill inte att jag ska vara ledsen och inte att jag ska ha ont och de vill inte att jag ska berätta det, utan de vill bädda in det i att ”det ändå är bra nu” och att jag måste vara lycklig som lever, och tacksam. Jag är tacksam för att jag lever fortfarande, men jag kan inte vara tacksam för cancern!

– Särskilt människor som jobbar kan vara så uppskruvade i ett effektivitetstänkande, det ska gå fort och bäddas in i snabba fraser. Då har man inte förmågan att möta det som ser annorlunda ut, sorg och det som inte riktigt passar in. Jag tror inte att det är så lätt att svänga om från det snabba tempot till det långsammare tempo som är när man är sjuk, det är mycket bekvämare att fortsätta springa.

– Jag önskar att människor inte var så rädda för mig, eller för min situation, eller för cancer, eller för att jag ska dö, utan vågade hjälpa mig för jag är ju också skraj som är mitt i det. Jag kan inte hoppa av eller springa ifrån. Det skulle vara skönt om människor vågade se och förstå det.

"Hur får man kraft att leva när man ska dö? Jag vet inte var jag ska få energi ifrån, önskar att jag skulle få en trollformel eller hitta någon att prata med. Jag har provat att prata med en kurator och en diakon men inte hittat den där samtalskontakten som skulle ge mig ork än".

När Helena insåg att hon inte skulle bli frisk skrev hon en bok som en summering av livet, en bok för sig själv, för sin familj och sina vänner. Boken togs emot med värme och fick även en effekt Helena inte hade förutsett, den underlättar samtal om hennes situation.

 


Helena Hötzl: ”Jag vet att det kan finnas en rädsla för att såra, jag minns själv hur det var i början av allt det här. Vad jag än sa blev det ju löjligt, för vad skulle jag säga till någon som just hade förlorat någon?”

Helena förlorade sin pappa och flertalet vänner inom loppet av några år. Röriga svåra år när hon både var sörjande själv och skulle försöka förstå hur hon kunde bemöta sina döda vänners anhöriga i deras sorg.
– Det bästa tipset är att bara finnas där, ibland med ord ibland utan. Det värsta är när folk försvinner för att de inte orkar eller vågar ta in någon annans sorg i sina liv.

– När jag själv mötte människor som blev obekväma tog jag på en glad mask. Jag låtsades att allt var bra, fast det inte var det av hänsyn till dem som inte förstod innebörden av vad jag gick igenom.
– Jag hade några fantastiska väninnor som satt och lyssnade, de fanns där och hjälpte mig igenom. Jag tänker speciellt på en, Shu. Hon hörde ofta av sig och vi pratade. Jag fick känna att hon var där och jag kunde ringa henne när som helst.
– Det fanns också väninnor som helt tog avstånd från mig för att de inte orkade med allt tragiskt som hände i mitt liv. Det gjorde ont för jag tyckte att det räckte med smärtan att förlora nära och kära i död. Jag tyckte det var orättvist av dem att lämna mig för att mitt liv inte var tillräckligt rosa för att passa in i deras.
– I dag inser jag att man får respektera det med. Allt handlar om rädslan att inte orka lyssna på något som är skrämmande så man skjuter bort det istället, trots att döden egentligen är lika naturlig som födseln.

– Jag tror också att många tror att de måste kunna hjälpa med kloka råd eller ha bra svar, men det går ju inte eftersom alla tragiska händelser varierar. När min väninna Ulrike blev mördad var det en helt annan typ av sorg med väldigt mycket ilska än sorgen när jag satt med pappa när han gick bort och jag fick vara där hela tiden. Behovet som sörjande varierar ju självklart beroende på vad som skett.
– Det varierar också från dag till dag, ibland behöver man ha folk omkring sig och vissa dagar vill man bara vara själv och hantera smärtan i fred. Där är vi också alla olika.

– Jag jobbar som konstnär och målar väldigt mycket, att måla gör att jag kan fokusera på något annat en stund. För mig är målandet som en lång meditation. Det blev mitt sätt att hantera allt som hände, för jag vet att det inte går att fly från känslorna, jag måste igenom.

– Att säga att jag blev härdad är fel ord men jag vande mig att hantera smärta efter smärta och har gjort så i hela mitt liv med mycket både fysisk och psykisk smärta. Första gången faller ju hela världen, men när det hänt flera gånger insåg jag att jag lever. Jag kan vara tacksam och de som lämnat livet lider inte längre. Det är vi som är kvar som lider på grund av vår saknad. Men ju mer man tänker på det så kan man lära sig hantera den smärtan och vetskapen att det hjälper inte att ligga på soffan och gråta. Gråta ska man självklart men kanske att man borde hylla det liv vi själva har i nuet. Man blir ju mer påmind om hur fort det kan ta slut när man förlorat så många på så kort tid.

När Helena var barn gick hon igenom flera benoperationer och blev väldigt retad då smärtorna i hennes ben gjorde henne blyg. Hon tror att den erfarenheten har gett henne en inre styrka, en överlevnadstaktik hon haft nytta av som vuxen.
– Jag hade inte varit lika positiv idag utan det jag lärde mig som liten. Jag förstod tidigt i livet att jag var tvungen att acceptera den smärta jag utsattes för. Den insikten gjorde kanske dessa svåra år lite lättare.
– Det innebar att jag tillät mig att gråta ut ordentligt, men inte att fastna i självömkan. Jag kunde skratta och leva ändå och börja gråta när jag behövde och prata om vad jag kände.

– Vissa stänger inne smärtan för att de inte orkar känna, men ibland måste man kriga sig igenom sin smärta. Jag kallade det mitt eget krig mellan mina känslor och valde att inte låta bitterhet och ilska övervinna den kärlek och glädje som fanns.

– När det var jättejobbigt gjorde jag mig så fin som möjligt, sminkade mig och klädde mig så gott det gick. Många går omkring i samma kläder dagarna i ända och struntar i allt. Jag insåg att om jag gjorde mig i ordning som en slags rutin så kände jag mig bättre. Långa promenader i naturen gav också styrka. Under en period gick jag en mil om dagen, ibland mer.

– Jag har upplevt att många har den där bilden att man måste deppa ihop för annars är det ingen riktig sorg och det är för mig en väldigt konstig syn på livet. Jag försökte hitta det lilla att glädjas åt i vardagen och då kunde vissa andra lätt tolka det som att jag inte var ledsen. Men det betydde ju inte att jag inte sörjde. Det är jätteviktigt att försöka trampa vidare och inte bura in sig för mycket.

– Min pappa var min klippa, han hade en fantastisk positiv livsinställning. Han lärde mig att se det positiva även i det negativa.

"Sjön har varit en magisk plats för mig ända sedan jag var barn. Jag gick igenom flera tuffa operationer och kom hit för att hämta kraft. Det gör jag fortfarande, att sitta här gör mig lugn, jag kan rensa tankarna".

 


Anette Olkerud: ”Jag kan som medmänniska ibland känna att jag borde säga något, men i de här situationerna är ord ofta överflödiga. Hundarna är så mycket smidigare med sin närvaro, ögonkommunikation och kroppskontakt”.

När hundförare Anette och terapihundarna bordercollien Ludde och kromfohrländern Malte besöker en patient i palliativvården går hundarna först fram och hälsar genom att ta ögonkontakt eller puffa på patientens hand med nosen.

– Om patienten har ont kan jag sätta hunden på en stol bredvid sängen så att hen kan röra den eller bara ha ögonkontakt. Om det är en patient som inte har alltför svåra smärtor vill hen ibland ha hunden hos sig i sängen. Då lägger jag hunden med ryggen mot patientens sida så att patienten kan hålla om den.
– Många gånger är det så att patienten börjar sina samtal med hunden, till exempel om hur hen mår eller vad hen tänker på. Kanske berättar patienten om en hund hen själv har haft.

– Förra veckan besökte vi en kvinna som hade kämpat mot sin sjukdom under lång tid och kommit till hospice. Kvinnan ville varken äta eller dricka och personalen bad oss att göra ett besök. Ludde gick först fram och buffade med nosen och lade sig sedan på golvet. Han är mästare på ögonkommunikation på avstånd. Jag satte mig på en stol med Malte i famnen och hans framdel i sängen hos kvinnan. Hon tog honom till sig och berättade för honom hur jobbigt det var, att hon inte ville leva, att hon inte hade ork att fortsätta, att hon var klar. Hon fortsatte att rikta det här till Malte och han svarade med att titta upp och buffa henne på hakan med nosen. Vi satt där en god stund. Senare fick vi höra av personalen att kvinnan hade ringt på klockan och bett att få ett glas rödvin och en skål chips.

Det händer att hundarna underlättar kommunikationen mellan patient och anhörig.
– Känsliga frågor kan riktas mot hundarna, de blir som ett filter eller en kanal. Svaren kan också riktas mot hundarna. Man pratar genom dem och det kan bli lättare att prata om det som är svårt.
– Vi var inne hos en patient med anhöriga i rummet, det var fråga om begravning och hur den skulle ordnas, och patienten riktade frågan till hundarna: ”Hur ska vi göra då, vad tycker ni, ska vi göra så här?”
– När ord uttalas och får luft blir de verkliga och man kan komma vidare i sitt resonemang.

Att vara nära en hund, att känna dess kroppsvärme och mjuka päls ger även taktil stimulans.
– Det är oerhört viktigt för oss att bli berörda, få beröring och känna närhet. Men mellan oss människor i en svår sits kan beröring bli klumpig och kännas fel, med hunden är det ofta enklare. Beröring gör att må-bra-hormonet oxotycin frigörs, blodtrycket och pulsen sänks och vi kan slappna av. Att minska stress, oro och ångest är också något vi vill uppnå när vi jobbar med hundarna.

– I måndags när var vi på hospice kom en kvinna och bad att få prata med oss. Hennes man var patient där och svårt sjuk. Kvinnan ville att vi skulle träffa deras tonårsdotter som har tillbringat all tid hos sin pappa. Dottern hade det tufft, kämpade och försökte hålla ihop. Vi gick till dagrummet och flickan satte sig i soffan. Malte hoppade upp och backade in mot hennes sida, hon lyfte på armen så att han gled ner i hennes knä. Ludde satt först med huvudet i hennes knä och gled sedan ner så att han låg på hennes fötter och jag fick en känsla av att de kapslade in henne, att de byggde en skyddsmur runt henne. Det här var en flicka som inte sa något men hon klappade Malte, först väldigt snabbt och kort, sedan långsammare och längre och jag kunde se hur axlarna sjönk på henne och att hon slappnade av. Det var ett av de här magiska ögonblicken när man sitter och känner sig överflödig.

– Hunden har lärt sig att läsa vårt kroppspråk på ett sätt som andra djur inte gör. De läser också av vårt doftmönster. Vi luktar olika beroende på om vi är rädda, ledsna eller glada, friska eller sjuka. Det använder vi till exempel också när vi tränar diabeteshundar.
– Oavsett vad vi tränar så är det med nosen. I en sjukhusmiljö med mycket mediciner är dofterna i sig främmande och kan uppfattas som obehagliga av hunden, så största delen av träningen här går ut på att vänja hunden vid miljön på ett så positivt sätt som möjligt.
– Så har vi också tränat massor av passivitet, att bara vara still, att kunna vara lugn och koppla av oavsett var vi är och vem vi träffar.


Using Format